2013-05-01
19:50:00
Whaleborgen!
Jag tänker mycket på mitt ex idag, hon hade varit här för en tid sen och lämnat ett kuvert med nycklarna till min lägenhet, i kuvertet låg även ett kortare brev.
Brevet i sig var ingenting konstigt, hon skrev att hon tyckte det var synd vad som hänt, hur underbar jag varit och hur fantastiskt vi hade haft det. Det var bara timingen att jag läste det som gjorde det så jobbigt, jag hade börjat komma till en punkt där jag inte tänkte så mycket på henne, nu är det tillbaka, dum som jag är så inte bara svarar jag på brevet, jag kollar även hennes blog som jag lovat mig att jag ska hålla mig borta ifrån.
Nu är henne det jag tänker på... igen..
Ekonomin har länge plågat mig nu, jag har lyckats försätta mig själv i skuld, jag har mycket skulder och utgifter just nu, detta plågar mig något fruktansvärt, det är också nytt för mig, jag har nästan alltid haft pengar så det räcker. Nu får jag ibland välja vilka räkningar jag ska betala denna månad och vilka jag kan skjuta upp, jag säljer av saker jag har i hemmet och min ångest ökar.
Jag ser ett ljus i tunneln av att jag förhopnningsvis kommer få en ganska bra summa pengar tillbaka på skatten.
Mitt jobb betalar inte jätte dåligt, men när jag pendlar så går det åt närmre 3000kr av den varje månad till bensin, det är ju pengar som jag får dra av på skatten, men det spelar ju ingen roll när man sitter därr i januari och inte får ihop räkningarna.
Flera gånger de senaste veckorna har jag brytit ihop i gråt, jag vet bara inte hur jag ska göra för att komma vidare just nu.
Allting känns så fruktansvärt orättvist, inte nog med de problem jag nyss nämnt så har jag insett hur orättvist det är att jag oftast mår så bra och är så bekväm med mig själv när jag har vänner som mår så dåligt att de funderar på självmord, jag känner mig så maktlös när jag ingenting kan göra heller.
I allt det här så kan jag se hur bra jag har det, jag har tak över huvudet, jag har ett jobb(som jag iofs tvekar på) jag har vänner som bryr sig, men ingenting verkar duga. Känner mig så sjukt otacksam!
Jag har också en oförmåga att få ut detta till människor jag litar på, för sånna finns det, tro mig.
När de frågar hur jag mår så säger jag gärna att jag inte mår så bra, men jag lyckas aldrig säga hela sanningen, att jag mår skit dåligt.
Jag fruktar för min fars död, spciellet då han inte är kristen.
Jag känner mig sviken och sårad av mitt ex.
Min ekonomiska situation.
Ångest över min framtid, vad ska jag göra, vad är nästa steg.
Nu tog det stopp.
Jag kanske fortsätter en annan dag, vad vet jag.
Brevet i sig var ingenting konstigt, hon skrev att hon tyckte det var synd vad som hänt, hur underbar jag varit och hur fantastiskt vi hade haft det. Det var bara timingen att jag läste det som gjorde det så jobbigt, jag hade börjat komma till en punkt där jag inte tänkte så mycket på henne, nu är det tillbaka, dum som jag är så inte bara svarar jag på brevet, jag kollar även hennes blog som jag lovat mig att jag ska hålla mig borta ifrån.
Nu är henne det jag tänker på... igen..
Ekonomin har länge plågat mig nu, jag har lyckats försätta mig själv i skuld, jag har mycket skulder och utgifter just nu, detta plågar mig något fruktansvärt, det är också nytt för mig, jag har nästan alltid haft pengar så det räcker. Nu får jag ibland välja vilka räkningar jag ska betala denna månad och vilka jag kan skjuta upp, jag säljer av saker jag har i hemmet och min ångest ökar.
Jag ser ett ljus i tunneln av att jag förhopnningsvis kommer få en ganska bra summa pengar tillbaka på skatten.
Mitt jobb betalar inte jätte dåligt, men när jag pendlar så går det åt närmre 3000kr av den varje månad till bensin, det är ju pengar som jag får dra av på skatten, men det spelar ju ingen roll när man sitter därr i januari och inte får ihop räkningarna.
Flera gånger de senaste veckorna har jag brytit ihop i gråt, jag vet bara inte hur jag ska göra för att komma vidare just nu.
Allting känns så fruktansvärt orättvist, inte nog med de problem jag nyss nämnt så har jag insett hur orättvist det är att jag oftast mår så bra och är så bekväm med mig själv när jag har vänner som mår så dåligt att de funderar på självmord, jag känner mig så maktlös när jag ingenting kan göra heller.
I allt det här så kan jag se hur bra jag har det, jag har tak över huvudet, jag har ett jobb(som jag iofs tvekar på) jag har vänner som bryr sig, men ingenting verkar duga. Känner mig så sjukt otacksam!
Jag har också en oförmåga att få ut detta till människor jag litar på, för sånna finns det, tro mig.
När de frågar hur jag mår så säger jag gärna att jag inte mår så bra, men jag lyckas aldrig säga hela sanningen, att jag mår skit dåligt.
Jag fruktar för min fars död, spciellet då han inte är kristen.
Jag känner mig sviken och sårad av mitt ex.
Min ekonomiska situation.
Ångest över min framtid, vad ska jag göra, vad är nästa steg.
Nu tog det stopp.
Jag kanske fortsätter en annan dag, vad vet jag.
Kommentera inlägget här:
